Sveriges life science-karta

March 24th, 2015

Jag är ny chefredaktör på Rapidus!

March 11th, 2015

Jag kliver upp från posten som nyhetschef till att bli chefredaktör för Rapidus, den digitala nyhetsbyrån som jag arbetat för i åtta år. Det är med en blandning av skräck och förväntan jag tar mig an min nya roll, så det är väl som sig bör. Konkurrensen har bitvis hårdnat med åren från andra medier (ingen nämnd och ingen glömd) men i gengäld tycker jag Rapidus bara blivit vassare och bättre, både när det gäller innehåll och form. Sedan är jag så klart part i målet.

Kombinationen av att vara en nytänkande uppstickare som slår i underläge mot de etablerade medierna och det faktum att vi bara publicerar det som faktiskt är nytt och oskrivet i andra medier gör i vilket fall Rapidus till den roligaste journalistiska arbetsplatsen jag kan tänka mig.

Uncategorized

Skånsk åsiktssegregation

July 3rd, 2014

Inför valet i september har jag roat mig (!) med att tanka ner siffror från Valmyndigheten och SCB för att kunna jämföra andelen utlandsfödda i Skånes kommuner med SD:s resultat i Europaparlamentsvalet. Så här blev grafen jag knåpade ihop:

Få utlandsfödda i SD:s starka fästen
Precis som väntat är andelen utlandsfödda högst i Malmö och lägst i de välbärgade kranskommunerna Vellinge, Lomma och Kävlinge. SD:s röstetal är lägst i och runt storstäderna och högst på landsbygden med Sjöbo i spetsen, inte heller det någon överraskning.

Men det jag tycker är riktigt spännande är att se hur få utlandsfödda det faktiskt bor i de kommuner där SD är som starkast. Bortsett från Perstorp, Bjuv och Åstorp är samtliga kommuner där SD:s valresultat ligger över snittet för Skåne underrepresenterade när det gäller andelen utlandsfödda. I Sjöbo, Örkelljunga och Bromölla är bara nio, tolv respektive fjorton procent av invånarna födda utanför Sverige, en bra bit under medeltalet för Skåne som helhet. Med andra ord: de kommuner som har ovanligt många SD-sympatisörer har ovanligt få utlandsfödda. Man måste ju fråga sig: vad är det egentligen dessa Sverigedemokrater tjuter över?

Korrelation är dock inte samma sak som kausalitet och man kan tänka sig flera förklaringar till resultatet:

  •  Utlandsfödda lär knappast rösta på SD, som lägger all sin energi på att misstänkliggöra just denna grupp. Ju högra andel utlandsfödda en kommun har, desto svårare blir det därför för SD att få ihop en hög andel av rösterna.
  •  Storstäderna tenderar att attrahera utlandsfödda i högre grad än landsbygden. Men storstäderna attraherar också i högre grad människor med hög utbildning, medan SD:s sympatisörer generellt har en lägre utbildningsnivå.
  •  Sjöbo, Bromölla och de andra landsortskommunerna kanske fungerar som rena magneter för SD-sympatisörer, som vill bort från kommuner där de riskerar att bo granne med någon född i ett annat land och flyttar ut på landet för att bosätta sig bland åsiktsfränder. Men kommuner där SD är starka har i regel en stagnerande eller till och med negativ befolkningsutveckling. Någon folkvanding av SD-sympatisörer från exempelvis Malmö och Lund till Bromölla och Sjöbo handlar det med andra ord knappast om.
  • Slutligen den förklaring jag själv tror mest på: att det helt enkelt är svårare skylla allt på utlandsfödda ju närmare man kommer dem. Ju fler personer du stöter på i din vardag som råkar vara födda utomlands desto orimligare framstår SD:s retorik. I Bromölla eller Sjöbo, där du aldrig träffar några tandläkare, mäklare eller frukthandlare med annan bakgrund än du själv är det lättare att bygga upp den hotbild som är Jimmie Åkessons biljett till riksdagen.

Uncategorized , , ,

Mångmiljardnota för Europas klimatförändringar – men Sverige skonas

June 25th, 2014

Den här veckan springer jag runt som en övertänd iller mellan olika föredrag på Euroscience Open Forum i Köpenhamn. Allt från de etiska aspekterna av robotiserad krigsföring till de senaste försöken att påverka socialt beteende med elektriska pulser i hjärnan står på programmet då drygt 4.000 forskare, journalister och nyfikna samlats för konferensen, som kan liknas vid ett slags Roskilde för akademiker.

En av de mer iögonfallande presentationerna var från Europakommissionens forskningskontor, som tittat närmare på vad klimatförändringarna kommer kosta i euro och cent för Europas länder. Spoilervarning: Sverige klarar sig galant. Men Medelhavsländerna är rökta.

Den färska rapporten utgår från att den globala medeltemperaturen stiger med 3,5 grader fram till 2100, något som räknas som ett realistiskt scenario om vi inte vidtar drastiska reduktioner i koldioxidutsläppen framöver. Totalnotan landar på minst 190 miljarder euro om året i dagens penningvärde, motsvarande nära två procent av hela Europas nuvarande BNP. Då är allt från sjukvårdskostnader till kusterosion och minskad jordbruksproduktion inräknad. På minuskontot finns också runt 100 000 fler döda varje år till följd av värmeslag. Det som däremot inte tagits med i beräkningen är bland annat kostnader för migration i klimatförändringarnas spår och kostnaderna för extrema vädersituationer, som väntas bli mer frekventa med en varmare medeltemperatur.

Riktigt intressant blir dock den geografiska uppdelningen. Enligt Europakommissionens rapport kommer hela 70 procent av kostnaden drabba länder i södra Europa, medan norra Europa klarar sig betydligt bättre. En ynka procent av de totala kostnaderna väntas drabba Baltikum, Finland, Danmark och Sverige tillsammans. I gengäld gör vår exportberoende ekonomi sitt till för att jämna ut den faktorn. Inte bara Finlands sak är vår numera, även Spaniens, Italiens och till och med Greklands.

Uncategorized

Finns det något vaccin mot viral marknadsföring?

April 1st, 2014

Om man som jag har svårt att hålla masken när man ska bluffa sin omgivning kan man åtminstone glädjas över de kreativa bedrägerier som andra ägnar sig åt på 1 april. Inte minst bland medierna har detta blivit en tacksam exercis och jag brukar alltid börja denna dag med att bläddra igenom Sydsvenskan för att hitta årets bluffartikel.

I år lade jag dock märke till trend jag inte reagerat på tidigare, att även företagen ger sig in i matchen. En tysk biljätte annonserar stort i Dagens Industri om en ny skåpbil som kan gå under vatten. Körkort och skepparexamen krävs, dykarcertifikat rekommenderas. Ett privat bussbolag skickar ett pressmeddelande om att deras bussar ska testa att köra 150 km/h mellan Linköping och Stockholm. Och en rekryteringsfirma annonserar efter värdar till Eurovisionarrangemanget i Köpenhamn som kan tänka sig att börja varje dagen med en gammeldansk, kan räkna till 100 på danska, spanska och engelska och kan lära ut konsten att kasta slängkyssar till publiken.  “Är du personligen vän med med Christer Björkman är detta en fördel, men inget krav”.

Det är lätt att se lockelsen i detta.  I värsta fall finns det åtminstone en chans att komma med när medierna ofelbart gör sina “så skämtades det på 1-april”-listor, i bästa fall blir bluffen viral på sociala medier. Parallellerna till Zlatans filmade egotripp och Van Dammes delade skrev är uppenbara – genom att ge något till betraktaren i form av humor eller påkostad upplevelse med kändisfaktor lockas betraktaren att skicka länken vidare eller twittra om spektaklet till sin bekantskapskrets.

Här närmar vi oss knäckfrågan för konsumenten: att dela eller inte dela. Ska man förvägra vänkretsen chansen att skratta och förundras över samma saker som en själv, eller ska man låta sig manipuleras av PR-nissarna internetstrategi och snällt dela vidare? Jag säger inte att det ena är mer rätt än det andra, men var och en behöver formulera en strategi, för det här sättet att kränga allt från bilar till fiskbullar kommer bara bli vanligare i framtiden.

Reklambilagorna som lusar ned morgontidnigen kan man kasta och insticksprogrammet AdBlock gör underverk för webbsurfandet. Men vetenskapen famlar ännu i blindo efter ett verksamt vaccin mot viral marknadsföring.

Uncategorized

Ett bokslut över livet utan telefon

March 28th, 2014

Under en resa i Costa Rica lyckades jag doppa min mobil i saltvatten. Det tog dock ett tag innan jag insåg att den 1) var trasig, och 2) inte skulle gå att reparera med mer än att man bytte ut i princip hela innanmätet vilket givetvis kostar mer än en ny telefon. Jag avskyr slit- och slängprincipen, inte minst i detta fall då mobilen bara var ett halvår gammal, men fick alltså se mig slagen.

Eftersom jag dessutom är en väldigt noj…eh…eftertänksam konsument som gillar att göra min research innan jag köper nytt tog det mig in alles sex veckor att skaffa ny mobil. Och då ska det sägas att jag inte har någon fast telefon hemma, utan all kommunikation från hemmet gick via internet-linan i form av mejl, facebook-meddelanden och skype-samtal.

Ett tecken i tiden, kan man säga, då våra internetkablar tar över allt fler funktioner som tidigare gick i telefonledningar, tv-antenner och via postgången. Men även ett intressant psykologiskt experiment, då det var gissningsvis 15 år sedan jag senast levde utan mobil och säkert 5 år sedan jag levde utan en smartphone, med internetuppkoppling och appar som pockar på uppmärksamhet.

Slutsats: mitt liv blev tråkigare och bökigare, men lyckligare. Plötsligt hade jag ingenting att göra i kön till matbutiken, medan micron värmde lunchlådan eller de där fem minuterna innan bussen kom. Istället tvingades jag stå där och stirra som en död sill. Men tanken släpptes fri och med den kom oväntade associationer, idéer och perspektiv. Man ska nog ha lite tråkigt trots allt.

Uncategorized

”Vi vet inte om man kan bli gravid i 40 procents gravitation”

December 14th, 2013

Idag landsatte Kina sin första sond på månen. Men trots att både Indien och Kina alltså börjat visa musklerna på senare tid är det alltmer tydligt att de nationella rymdprogrammen, urlakade på resurser och i klorna käbblande politiker, sakta men säkert tappar iniativet till privata aktörer. 2004 blev Spaceship One det första privat finansierade farkost som tog sig över den officiella gränsen för där rymden börjar, från 2017 tänker NASA förlita sig helt på privata aktörer för att forsla astronauter till och från rymdstationen ISS. Och idag har jag varit och lyssnat på ett grymt fascinerande föredrag av holländaren Bas Lansdorp, som är på god väg att skicka de första fyra nybyggarna till Mars 2025. Utan någon returbiljett.

Lansdorp är grundare av Mars One, ett företag som vill skapa en permament bosättning på Mars. Kostnaden beröknar Landsdorp till sex miljarder dollar för den första besättningen på fyra austronauter, och fyra miljarder dollar för varje ytterligare besättning. Det är radikalt billigare än motsvarande beräkningar som Nasa gjort för trippen, vilket delvis beror på att Mars One bara ska använda existerande teknik för rakter, landingsmoduler och så vidare.

Men den stora besparingen ligger i att helt enkelt inte planera någon hemfärd för austronauterna, som får bo kvar på Mars resten av livet, med e-post och inspelade ljud- och videomeddelanden som enda navelsträng tillbaka till jorden och de nära och kära. (Radiosignaler tar i bästa fall ett antal minuter att nå jorden vilket gör ett vanligt telefonsamtal till en praktisk omöjlighet.) Kosten kommer till största delen bestå av växter som de odlar i ett växthus samt insekter, som är duktiga på att omvandla överblivna växtdelar till protein.

Låter det inte så lockande? 200.000 har redan ansökt om att få vara bland fyra första, som alltså kommer bo i fyra 50 kvadratmeter stora moduler, själva under sju månaders rymdresa och åtminstone två år på Mars innan nästa kull nybyggare ansluter.

Men även med denna rymdålderns motsvarighet till en bohemisk tågluff är sex miljarder dollar inget man snyter ur näsan. Bas Lansdorp och hans team räknar med att bekosta projektet genom att sälja tv-rättigheterna.

− London-OS fick in fyra mijarder dollar på sponsring och tv-rättigheter under tre veckor. Det var när vi insåg det som vi bestämde oss för att satsar på det här projektet, säger Bas Lansdorp.

Det låter onekligen som science fiction, men ska alltså vara en realitet om bara tolv år. Det är svårt att inte bli hänförd av dådkraften. Och så väl tekniskt som filosofiskt väcker det mängder av frågor, ingen vet exempelvis hur människokroppen påverkas av att vistas decennier i Mars miljö, som saknar jordens magnetfält och där gravitionen bara är 40 procent av den på jorden. Vad händer om någon av austronaterna blir gravid? frågar en i publiken.

− Vi vet inte om man kan bli gravid i 40 procents gravitation eller vad som händer med fostret under utvecklingen i livmodern. Vi kommer bara välja ut ansvarsfulla personer till den här turen, personer som förstår hur oansvarigt det skulle vara att inte skydda sig mot en graviditet, säger Bas Lansdorp.

På sikt är dock denna mänsklighetens yttersta utpost tänkt att bli en form av självförsörjande koloni där även barn kan komma till världen – eller i detta fall komma till Mars. Projektledningen har redan börjat fundera på de rättsliga konsekvenserna av ett sådant scenario, uppger Bas Lansdorp.

− De första modulerna kommer byggas av amerikanska företag och räknas därför som amerikansk mark, på samma sätt som om ett barn föds i ett amerikanskt flygplan. Men vad händer om ett barn föds i en ny modul som byggts på plats, blir det då den första marsianen? säger Bas Lansdorp.

Frågan blir hängande kvar i luften.

Uncategorized , ,

Bye, bye papperstidning

May 24th, 2013

Jag har tidigare trott att papperstidningen, åtminstone i sin nuvarande form, kommer vara borta om 10-15 år. Men det ser ut att gå fortare än så. Enligt siffror från SOM-institutet vid Göteborgs universitet som Journalisten publicerar minskade andelen svenskar som regelbundet läser en dagstidning i pappersform med 21 procentenheter de senaste fem åren. Men det verkligt explosiva är att andelen minskade med tio procentenheter bara under 2012, till 59 procent. Fortsätter utvecklingen i samma takt kommer alltså inte en kotte läsa papperstidningar om sex år. Nu lär raset plana ut, än finns det en kader pensionärer och blivande pensionärer som håller hårt i sin tryckta frukostläsning. Men hur många dagstidningar kommer överleva när bara 40, 30 eller 20 procent av svenskarna läser dem, samtidigt som de höga kostnaderna för tryck och distribution finns kvar?

Uncategorized

Gratis inte gott nog – uppdatering

May 5th, 2013

Med anledningen av pressfrihetens dag i fredags blev jag intervjuad av tidningen City om utvecklingen för de skånska medierna. Det gav mig tillfälle att åter gräva ner mig i frågan om hur medierna ska finansieras i framtiden. Sedan jag senast skrev om detta, för snart ett och ett halvt år sedan, har det skett en rad uppseendeväckande förändringar som både inger hopp och kastar mörka skuggor över medielandskapet:

* Tidningshusen har slutligen börjat komma till den slutsats jag drog i mina tidigare inlägg: att journalistiken inte kan vara gratis, ens på nätet. DN, SvD, Sydsvenskan och en rad mindre tidningar som Hallands Nyheter och veckomagasinet Fokus har infört eller håller på att införa betalvägg för sina nätupplagor.

Som ett instick kan jag nämna en spännande avhandling av statsvetaren Nils Gustavsson vid Lunds universitet som indikerar att sociala medier som Facebook och Twitter inte ökar det politiska deltagandet bland dem som annars inte bryr sig om politik, åtminstone inte i Sverige. Liksom i samhället i övrigt är det istället en elit av högutbildade personer på höga poster som tar mest plats i den digitala debatten. Det är med andra ord inte alls säkert att gratis nätmedier gör så stor skillnad för demokratin och engagemanget bland gräsrötter som man kan tro.

* Parallellt fortsätter annonsintäkterna och pappersupplagorna att rasa vilket lett till nya neddragningar på redaktionerna. Det senaste året har bland annat DN beslutat kapa 50 redaktionella tjänster, eller var femte journalist. Sydsvenskan, som just blivit klara med ett sparpaket där 40 journalisttjänster försvann, ska nu göra om tidningen under sommaren och dra ner ytterligare. Hur mycket är ännu inte helt klart, i branschmedia har siffran 20-30 tjänster figurerat, uppgifter som varken bekräftats eller dementerats av vd:n och chefredaktören Lars Dahmén. Parallellt cirkulerar rykten om att Sydsvenskan kommer samköra mer redaktionellt material med DN. I en podcast om framtiden hintar Lars Dahmén i alla fall om att mer av journalistiken kan komma utifrån: ”vi kan inte göra allt för alla hela tiden”.

* På den mer hoppfulla sidan kan man notera att Spotify-principen, som jag talade mig varm för i såväl mina tidigare blogginlägg som i intervjun i City, vinner terräng. I mars lanserade Växjöbolaget Readly en app där användaren med en månadsprenumeration på 99 kronor kan läsa valfritt antal artiklar från ett 50-tal olika tidskrifter. Bakom satsningen står Joel Wikell, grundare till Boss Media som utvecklade teknik för digital distribution av spel och såldes för ett miljardbelopp till amerikanska Gtech 2008.

Utbudet i Readlys app är dock begränsat till tidskrifter, åtminstone än så länge. Trots att många dagstidningar redan i dag samarbetar om exempelvis annonspaket och faktiskt också redaktionellt material verkar de ha förtvivlat svårt att prata ihop sig om gemensamma betalningslösningar för nätjournalistiken. Inte ens inom de mediekoncerner som dominerar marknaden har jag sett några exempel på samordning – exempelvis ger en nätprenumeration på Sydsvenskan inte tillgång till en enda stavelse av DN:s så kallade plus-material, trots att båda ägs av Bonnier. Här tar jag mig friheten att citera en intressant del av en läsarchatt som svd.se:s chef Fredric Karén nyligen deltog i med anledning av tidningens nya betalvägg:

Adrian666: “Kan ni inte skapa en gemensam tjänst med DN, Expressen, Aftonbladet och andra där man betalar en månadsavgift och så får respektive tidning en andel av den månadsavgiften baserat på hur mycket man läst på respektive tidning?”

Fredric Karén: “Exakt en sådan modell finns faktiskt i Slovakien, där flera tidningar gått samma med en gemensam modell. Här i Sverige har det inte varit aktuellt, kanske på grund av konkurrensskäl eller olika agendor och fokusområden för mediehusen? Men det kanske kommer i framtiden.”

Jag tror det är helt nödvändigt att det kommer, och att det inte dröjer för länge, om tidningarna ska få någon fart på försäljningen av nätprenumerationer. En tydlig effekt av att medierna flyttat ut på nätet är nämligen att mediekonsumenterna blivit vana vid att själva välja och vraka bland ett allt större utbud. För 20 år sedan läste jag bara en dagstidning och var hänvisad till schemalagda sändningar på ett par, tre tv-kanaler. I dag läser jag regelbundet artiklar från ett tiotal svenska tidningar och tidskrifter kryddat med enstaka nedslag på brittiska The Guardian, teknikbloggen Techcrunch och amerikanska satirmagasinet The Onion, för att nämna några. Jag tittar fortfarande mycket på SVT:s program – via nätet – men streamar även program från amerikanska Comedy Central och Danmarks Radio. Kort sagt, allt för få kommer nöja sig med det digitala utbudet hos en enda morgontidning, inte ens om det är en av de stora drakarna. DN:s utrikesbevakning är ljusår bättre än Sydsvenskans, men de har noll koll på vad som händer lokalt utanför Stockholms stadsmurar. Båda två blir slagna av Svenska Dagbladet och Dagens Industri när det gäller bevakningen av makroekonomin, men ingen av de ovan nämnda har ändå en chans mot Techcrunch när det handlar om att hålla ögonen på teknikutvecklingen och uppstickarna från Silicon Valley. Och då har vi inte börjat prata än om var man hittar bäst nyhetssatir.

Det är så klart inte säkert att det räcker med att införa en Spotify-lösning för att vända utvecklingen och det finns även problem men den här typen av betalmodeller. Den ger läsaren möjligheten att plocka russinen ur nyhetskakan, men premierar därmed bara produktionen av russin, inte av kaka. Får tidningarna bara betalt efter hur många som läser en viss artikel är risken stor att de prioriterar ned den tidsödande bevakning som är viktig för att hålla demokratin vid god vigör men som är allt för komplex eller tråkig för att locka den breda massan. Ett referat från kommunfullmäktige i Surahammar? Nej tack. Ett Youtubeklipp på kattungar som lapar grädde? Klickfest!

Historiskt har tidningarna haft en lätt elitistisk inställning till detta dilemma, där man trots allt koncentrerar sig på den olönsamma men för samhället viktiga rapporteringen och sedan sockrar med mer lättsamt material för att få läsaren att svälja medicinen. Men det funkar bara så länge läsaren köper tidningen som ett paket och inte bara betalar för de artiklar hen faktiskt läser.

Samtidigt ska man komma ihåg att mediernas uppgift som demokratins vakthundar är en självpåtagen uppgift. Den kan dateras till 1800-talet, då flertalet av dagens tidningsdrakar grundades av politiskt färgade publicister som först och främst var ute efter att tvinga ut makten från sina slutna rum och skapa opinion. Den ekonomiska vinningen kom i andra hand. Sedan dess har en stor del av Mediesverige tagits över av koncerner som Schibstedt, som behandlar sina tidningar som vilken affärsdrivande verksamhet som helst och därmed kräver ordentlig avkastning på sin investering. Det är lätt att förtvivlas inför denna utveckling men den bistra sanningen är att detta snarast handlar om en normalisering av medieindustrin, där den skyddande bubblan tidningarna levt i under 150 år håller på att spricka.

Och det är som sagt en självpåtagen uppgift att granska makten. I vilken annan situation skulle vi blint förlita oss på en sektor i det privata näringslivet för en så viktig funktion som att vakta demokratin och förhindra maktmissbruk? Det är till exempel svårt att tänka sig en Ekobrottsmyndighet som finansieras med annonser och prenumerationsavgifter på dess utredningar. Eller att vi skulle betala lönen för tullpersonalen på Öresundsbron genom frivilliga avgifter från de skåningar som berörs av smuggelcigaretter och svartsprit.

Som journalist önskar jag mig givetvis ekonomiskt starka, oberoende mediehus även i framtiden. Men om inte nätsatsningarna kan vända utvecklingen tror jag snarare vi får förlita oss på public service för att garantera att den politiska och ekonomiska makten granskas även på lokalplanet. Ett steg i den riktningen togs i början av april då SR lanserade en ny organisation för sin webbjournalistik. 18 journalister ska sysselsättas i arbetet med en samlad nyhetssajt som har målsättningen att bli ”den självklara nyhetsförmedlaren på webben”. Ännu intressantare var att notera det ramaskri som beskedet möttes av från tidningshusen, där cheferna med en röst anklagade SR för att snedvrida konkurrensen just som de själva börjat ta betalt på webben. Harhjärtat revirpinkande? Javisst. Desperat? En smula. Men så har dagspressen nog aldrig haft kniven hårdare pressad mot strupen.
Tidigare inlägg:

- Gratis inte gott nog (2011-12-03)
- Gratis inte gott nog, del II (2012-01-06)

Uncategorized

Vem gav Erik Almqvist rätt att kalla sig svensk?

November 17th, 2012

Den senaste veckan har nog inte varit så kul för Jimmy Åkesson, som vridit sig som en mask på metkroken inför de läckta mobilfilmerna med Sverigedemokraternas toppgarnityr på fyllegalej. Det är de rasistiska och sexistiska okvädningsorden som väckt mest uppmärksamhet hittills, och som nog får sägas vara det som fick Erik Ahlmqvist och Kent Ekeroth på fall. Men som Soran Ismail påpekar i Expressen är det i själva verket ordväxlingen där Erik Almqvist påstår att Sverige är hans land och inte Soran Ismails land som är kärnfrågan kring Sverigedemokraternas ideologiska korståg. Vem är egentligen svensk?

För Erik Almqvist och hans kumpaner räcker det uppenbarligen inte med att vara svensk medborgare med svenskt pass, så som Soran Ismail är. Det räcker heller inte med att vara en hyllad nationalhjälte som gjort Sverige känt och firat runt om i världen, så som fotbollsdemonen Zlatan eller Eurovisionvinnaren Loreen gjort. Att alla tre ovannämnda är födda och uppvuxna i Sverige spelar uppenbarligen inte heller någon roll. Istället har partiet kokat ihop följande formulering i sitt principprogram om invandring: “Svensk är den som har en helt övervägande svensk identitet, och som av sig själv och av andra svenskar uppfattas som svensk.”

Vid första anblick kan det låta rimligt, men vid närmare granskning faller resonemanget ihop som ett korthus. För om Erik Almqvist nu får lov att kalla sig svensk eftersom andra svenskar uppfattar honom som svensk, vilka gav de här “andra svenskarna” auktoritet att göra det avgörandet? Jo, det måste ju i sin tur ha varit ytterligare en grupp svenskar som genom att uppfatta den första gruppen svenskar som just svenskar gav deras åsikt om Erik Almqvists eventuella svenskhet legitimitet. Följer man resonemanget bakåt måste det finnas någon “ursvensk” som på eget bevåg (alternativt genom gudomligt ingripande, ”The lady of the lake” eller andra tveksamma auktoriteter) kallade sig svensk och sedan bestämde vilka andra som skulle vara svenskar.

Men vem skulle denna ursvensk vara när det knappt ens går att definiera när namnet Sverige uppstod, än mindre nationen? Konungariket Sverige, som det ser ut i dag, är en dekokt av historiens nycker, ett destillat från en grumlig soppa av erövringar, förluster och kohandlade fredsfördrag. För att inte tala om de svenska sedvänjorna, ett slumpartat plock av allt från hednisk fruktbarhetsdyrkan och kristna ritualer till bondesamhällets matvanor och borgarklassens musiksmak, mixat med senare tillägg från 2000-talets medelklass. Påskafton må vara den dag på året då flest svenskar äter ägg, på nyårsdagen äter vi mer än dubbelt så mycket pizza som någon annan dag på året – en svensk sedvänja lika god som någon annan.

Det Sverigedemokraterna försöker skyla över med sitt cirkelresonemang om vem som är svensk är den utseendefixerade sorteringen. Det är ingen slump att partiets hemsida pryds av bilder på äppelkindade lintottar som skuttar längs en landsväg i ett grönskande sommarlandskap. I Sverigedemokraternas värld kan bara den som är tillräckligt blond och ljushyad vara svensk, oberoende av hur många pizzor hen äter på nyårsdagen.

Uncategorized ,