Archive

Archive for October, 2009

Den omutbara murveln är knappast kostnadseffektiv

October 15th, 2009

Nyligen ställdes jag inför ett etiskt dilemma. Industrikoncernen Vattenfall erbjöd mig att som frilansjournalist för tidningen Metro Teknik åka till deras nya pilotanläggning för vågteknik i Runde, på Norges Atlantkust. Med flyg från Kastrup, besök på anläggningen som tydligen ligger i en Lunnefågelbebodd fjord och möjlighet att intervjua Vattenfalls utvecklingsteam lät det hela som en tvådagarstripp man inte borde missa. Om det inte vore för det faktum att Vattenfall, och inte Metro Teknik, skulle stå för notan.

Bjudresor är ett omdebatterat fenomen inom journalistiken. Som frilans är det något man förr eller senare konfronteras med, framförallt om man skriver om resor. Måhända bryr sig läsarna av till exempel Allt om resor inte om hur reportagen i tidningen kommer till. Men för oss journalister som skolats i den traditionella dogmen att gränsen för vad man får ta emot från intervjukällor går någonstans vid en kopp kaffe och en ostfralla är det ganska hårresande hur mycket av resandet som faktiskt betalas av resebolagen själva.

Motivationen är så klart att redaktionellt utrymme är många gånger mer värdefullt än motsvarande annonsutrymme. De journalister som låter sig bjudas på resor (och i många fall mat, sprit och presenter) för att göra reportage blir ur den aspekten köpta, pr-bolagen och deras uppdragsgivare räknar kallt med att det lönar sig för dem att stå för notan om bjudresan resulterar i “bevakning” man annars inte skulle fått.

Många journalister nöjer sig också med att sluta där och helt vägra åka på några bjudresor. Men saken är inte så svartvit den kan verka vid första anblick. I en tänkvärd debattartikel från 2008 påpekar BON:s chefredaktör Madeleine Levy att frågan oftast inte handlar om huruvida tidningen eller källan ska betala för resan, utan om det alls ska bli en resa. Undantaget de allra största redaktionerna har få tidskrifter och ännu mindre lokaltidningar råd att skicka iväg reportrar till exempelvis den norska Atlantkusten. Om man då avstår från att resa alls blir resultatet istället att man får nöja sig med att skriva om det som finns runt knuten på redaktionen.

Inom nöjes- och kulturjournalistiken innebär det bland annat att medierna bokar intervjuer när författare, konstnärer eller filmstjärnor är i stan. Här satsar pr-bolagen istället på att flyga runt sina affischnamn från huvudstad till huvudstad och låta den lokala pressen intervjua sig blå. Och då är frågan om den journalistiken verkligen blir mindre köpt? I båda fall handlar det ju om att pr-bolagen står för notan för att undanröja logistiska hinder mellan journalisten och källan.

Problematiken med bjuresor är dock bara den ruggiga ytan av ett mycket djupare strukturellt problem: redaktionernas krympande resurser. Vikande upplagor och annonsintäkter tvingar mediebolagen att slimma sina redaktioner. Till viss del kan det kompenseras med teknikutvecklingen vilket gör varje journalist mer effektiv (jag vill inte ens tänka på hur man gjorde research innan Google:s tid), men bara delvis. Istället tvingas redaktionen göra det bästa av situationen vilket oftast innebär att man slutar åka på reportageresor, drar ner på frilansmaterialet och skriver mer och mer på inkommande pressmeddelanden, som är ett resurseffektivt substitut för egen grävande journalistik. Detta har den växande pr-industrin fattat, de skriver i sin tur allt fler och allt bättre pressreleaser. De bidrar också genom egna undersökningar om allt från svenskarnas tv-vanor till vilken sorts sill som säljer bäst i påsk. Resultaten kan sedan ligga till grund för artiklar och notiser som journalisterna skriver.

Eftersom allt större del av det journalistiska grundarbetet skjuts över på resursstarka pr-bolag går det att göra tidning med färre journalister. Detta noterar mediebolagen och nästa gång det går dåligt för tidningen skär man ytterligare i bemanningen, vilket öppnar nya fält för pr-bolagen och så är cirkeln sluten.

Jag säger inte att det här nödvändigtvis innebär domedagen för all journalistik värd namnet, undersökningen om svenskens sillvanor kan ha ett mycket högt nyhetsvärde. Likaså kan bjudresan till Norge mycket väl motiveras ifall jag hade skrivit samma sak om vågkraftsanläggningen låg och guppade i Malmö hamn. Det är ju fortfarande en spännande teknik, bara att den råkar befinna sig i Norge. Madeleine Levy motiverar till exempel en bjudresa till Island med att de aldrig skulle åkt dit om de inte var övertygade om att den isländske konstnären de intervjuade platsade i BON.

Helt sant, men det hon inte nämner är alla andra tänkbara intervjupersoner och fenomen som inte bevakas i BON eftersom ingen bjuder på resan dit. Hur man än vänder och vrider på det blir effekten att det i slutändan är pengarna som bestämmer vad som kommer stå i tidningen, medan redaktionen på sin höjd kan välja mellan de olika alternativ som de resursstarka källorna ger. Den helt omutbara murveln är knappast kostnadseffektiv.

Uncategorized

Gammal sanning i ny förpackning

October 15th, 2009

Jag blev glad i dag när jag läste Sydsvenskans läsarombudsmans spalt i dagens tidning (hittar tyvärr ej länk på nätet). Bertil Nilsson i Åkarp hade påpekat det häpnadsväckande i att Nobelpriset i kemi, som eventuellt kan bli avgörande för ett av de största hoten mot mänskligheten: resistenta bakterier, fick skral bevakning i tidningen medan sju sidor och dagar av förhandsspekulationer ägnades litteraturpristagaren Herta Müller. Bertil Nilsson i Åkarp, du må ha ett namn som för tanken till parodiskt griniga gubbar i 50-talets pilsnerfilmer, men du har min röst! Upp på barrikaderna bara.

Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström försvarade sig med ett att tidningen faktiskt haft ganska okej bevakning av kemipriset, med grafik och dylikt som komplement, vilket är helt sant. Att skylla på att bevakningen av Herta Müller inte var så omfattande jämfört med sportbevakningen av ett till exempel lördagens match mellan Sverige och Danmark håller däremot inte – två fel ger inte ett rätt. Att svenska folket fått 90 procent av sina biologi- och medicinkunskaper genom rapporteringen om Zlatans ljumskar och Olof Mellbergs knän ursäktar inte att kultur som vetenskap särbehandlas i så hög grad som i dag jämfört med naturvetenskapliga och framförallt tekniska vetenskaper.

Förbannad? Javisst. Men förvånad? Nej knappast. Vetenskapsbevakningen i svenska dagstidningar är sporadisk och rapsodisk i bästa fall, icke-existerande i de flesta. Kulturvetenskaperna undantagna, givetvis.

Det är ett medvetet och kalkylerande val. Sydsvenskan har en eller möjligtvis två reportrar som skriver om naturvetenskapligt inriktade ämnen med jämna mellanrum. Inför Nobelpriset i litteratur stod däremot en hel fradgatuggande kulturredaktion och slet i kopplet, redo att kasta ur sig text efter text om den nya vinnaren.

Den som tror att Sydsvenskans prioriteringar inför Nobelprisutdelning var en isolerad händelse i tid och rum bör ta en titt på min magisteruppsats, som handlar om just vetenskapsbevakningen i svenska dagstidningar. En jämförelse mellan antalet framlagda avhandlingar inom olika vetenskapliga discipliner och deras genomslag i dagstidningarna visar till exempel att ungefär dubbelt så många avhandlingar om naturvetenskap som humaniora läggs fram varje år. Men antalet dagstidningsartiklar där avhandlingar inom humaniora nämns eller refereras till är nästan tre gånger vanligare.

Fick vi tuppjuck? Frågade läsarombudsmannen Gunnar Westerberg efter bevakningen av Herta Müller. Nej Gunnar. Inte mer än vanligt.

Uncategorized , ,

Sista viljan

October 8th, 2009

Kufiska stipendievillkor kan man ha mycket roligt åt. Vad sägs exempelvis om följande benhårda instruktioner:

Chefredaktör Axel Johanssons fond till manlig journalist – under 40 år, ej fotograf eller sportjournalist – för att öka kunskapen helst genom resa i europeiskt land, ej Finland.

Man kan ju undra vad den stackars karln råkat ut för under livet som gjort honom så avigt inställd till exempelvis fotografer att han lägger sin sista suck på att se till att de inte får en spänn av hans surt förvärvade slantar. Blev han kanske mobbad av finsk fotograf i tonåren? Olyckligt kär i en 41-årig sportjournalist under medelåldern?

Men visst, om jag själv satt med en jättepåse pengar min sista tid i livet skulle det vara ganska trevligt att dikta ihop ett stipendium till, låt säga, välartade gossar från Frosta Härad med fallenhet för kortspel och knyppling. På något sätt kan man ju alltid spela de levande ett spratt och få sin hämnd, även efter döden.

Uncategorized ,

Ignobel bättre än orginalet

October 2nd, 2009

Sydsvenskan hade så mycket att göra med att berätta om sina utmärkelser på fredagsmorgonen att de verkar ha glömt bort följande klockrena fredagskratt. Missa inte fredpriset, som gick till Schweiziska forskare för deras studier om vilket som gör mest skada: att bli slagen med en tom eller full glasflaska i huvudet.

Ignobel-priset är som vanligt inte bara roligare än orginalet, det är också bättre på att visa den fantastiska bredd som finns inom forskarvärlden. Så länge nyfikenheten är ledstjärnan får det vara hur löjeväckande det vill, på något sätt för det ändå fram gränserna för det mänskligt nåbara. Rock on, flaskkrossande schweizare!

Uncategorized ,