Archive

Archive for April, 2011

Gecko-kunskap, lektion 1

April 13th, 2011

Det här måste vara den roligaste meningen jag läst idag: “Geckos can stick to any surface, with the exception of Teflon, which was specifically engineered to prevent even van der Waals adhesion. (You might say that Teflon is the Anti-Gecko.)” Vem sa att kemi var tråkigt?

Uncategorized ,

Feltänk om bemanningsproletariatet

April 3rd, 2011

Trots att de bemanningsanställda fortfarande bara utgör någon procent av arbetskraften blir de en allt viktigare fråga, inte minst inom medieindustrin. Artiklar i såväl Sydsvenskan som Journalisten har de senaste dagarna börjat fingra på denna heta fackliga potatis.

Det finns många aspekter som är intressanta med trenden att medierna slutar anställa eller ta in vikarier utan istället hyr in personal från bemanningsbolag. I Skåne har det exempelvis lett till att vägen till ett vikariat på nästan samtliga medier går genom ett enda bolag – Kompetens i Skåne. I princip är det alltså personalredaktören på detta enda bolag som bestämmer ifall du som dagspressjournalist ska få något jobb i länet eller inte, någon konkurrent att gå till finns det inte längre.

Det är lätt att se bemanningstrenden som en enkel väg för arbetsgivarna (alltså tidningshusen) att i ett svep rasera årtionden av facklig kamp. Plötsligt kan de glömma allt vad turordningsregler, uppsägningstid och kompetensutveckling heter, ansvaret vilar istället på bemanningsföretaget.

Villkoren är i regel också sämre för de bemanningaanställda – även för de som är fast anställda av bemanningsföretaget – än för de som lyckades få en fast tjänst på en tidning då sådana fortfarande fanns. De får sämre lön och villkor och tvingas ofta hoppa runt mellan olika redaktioner med ytterst kort varsel. Av de jag känner som hamnat i Kompetens i Skånes klor är det få som inte har hårresande historier om maktmissbruk att berätta.

Det kan med andra ord vara motiverat att tala om ett bemanningsproletariat eller B-lag. Å andra sidan var systemet ruttet redan innan, då LAS-regler gjorde att vikarierna slussades ut och in från tidningarna i elvamånaderskift. Den trygghet som facken kämpat för i alla år gynnar nämligen bara de som redan är inne i värmen, den skyddar de 50-, 60- och 70-talister  som redan fått sig en plats vid köttgrytorna. För de som är nya i yrket och vill visa vad de går för är de fackliga reglerna mer ett hinder att klättra över.

Och så kommer det vara så länge grundproblemet kvarstår: att det utbildas för många journalister. Enligt de siffror jag sett examineras det årligen ungefär dubbelt så många journalister som branschen behöver. Fler och fler nya, hungriga förmågor ska alltså slåss om samma arbetstimmar. Resultatet kan inte bli annat än journalister som accepterar tvivelaktiga arbetsvillkor, låga frilansarvoden eller tvingas dela sin tid mellan journalistiskt arbete och annan försörjning för att kunna betala hyran. Den fackliga kampen för minilöner och OB-tillägg blir helt meningslös så länge arbetsgivaren sitter med ett sådant trumfkort. Bemanningstrenden är bara det senaste exemplet på konsekvenserna av journalisternas marknadsmässiga underläge. Fler kommer framöver, var så säker.

Vill facket verkligen hjälpa bemanningsproletariatet – och journalistkåren i stort – borde energin alltså läggas på att begränsa antalet journalistutbildningar, på motsvarande sätt som läkarförbundet många år kampanjat för att dra ner på antalet platser på läkarutbildningen. Att i dagens läge strejka för höjd minilön eller höjda frilansarvoden är som att behandla lunginflammation med alvedon; att bekämpa symptomen men lämna den underliggande sjukdomen orörd.

Uncategorized