Archive

Archive for May, 2013

Bye, bye papperstidning

May 24th, 2013

Jag har tidigare trott att papperstidningen, åtminstone i sin nuvarande form, kommer vara borta om 10-15 år. Men det ser ut att gå fortare än så. Enligt siffror från SOM-institutet vid Göteborgs universitet som Journalisten publicerar minskade andelen svenskar som regelbundet läser en dagstidning i pappersform med 21 procentenheter de senaste fem åren. Men det verkligt explosiva är att andelen minskade med tio procentenheter bara under 2012, till 59 procent. Fortsätter utvecklingen i samma takt kommer alltså inte en kotte läsa papperstidningar om sex år. Nu lär raset plana ut, än finns det en kader pensionärer och blivande pensionärer som håller hårt i sin tryckta frukostläsning. Men hur många dagstidningar kommer överleva när bara 40, 30 eller 20 procent av svenskarna läser dem, samtidigt som de höga kostnaderna för tryck och distribution finns kvar?

Uncategorized

Gratis inte gott nog – uppdatering

May 5th, 2013

Med anledningen av pressfrihetens dag i fredags blev jag intervjuad av tidningen City om utvecklingen för de skånska medierna. Det gav mig tillfälle att åter gräva ner mig i frågan om hur medierna ska finansieras i framtiden. Sedan jag senast skrev om detta, för snart ett och ett halvt år sedan, har det skett en rad uppseendeväckande förändringar som både inger hopp och kastar mörka skuggor över medielandskapet:

* Tidningshusen har slutligen börjat komma till den slutsats jag drog i mina tidigare inlägg: att journalistiken inte kan vara gratis, ens på nätet. DN, SvD, Sydsvenskan och en rad mindre tidningar som Hallands Nyheter och veckomagasinet Fokus har infört eller håller på att införa betalvägg för sina nätupplagor.

Som ett instick kan jag nämna en spännande avhandling av statsvetaren Nils Gustavsson vid Lunds universitet som indikerar att sociala medier som Facebook och Twitter inte ökar det politiska deltagandet bland dem som annars inte bryr sig om politik, åtminstone inte i Sverige. Liksom i samhället i övrigt är det istället en elit av högutbildade personer på höga poster som tar mest plats i den digitala debatten. Det är med andra ord inte alls säkert att gratis nätmedier gör så stor skillnad för demokratin och engagemanget bland gräsrötter som man kan tro.

* Parallellt fortsätter annonsintäkterna och pappersupplagorna att rasa vilket lett till nya neddragningar på redaktionerna. Det senaste året har bland annat DN beslutat kapa 50 redaktionella tjänster, eller var femte journalist. Sydsvenskan, som just blivit klara med ett sparpaket där 40 journalisttjänster försvann, ska nu göra om tidningen under sommaren och dra ner ytterligare. Hur mycket är ännu inte helt klart, i branschmedia har siffran 20-30 tjänster figurerat, uppgifter som varken bekräftats eller dementerats av vd:n och chefredaktören Lars Dahmén. Parallellt cirkulerar rykten om att Sydsvenskan kommer samköra mer redaktionellt material med DN. I en podcast om framtiden hintar Lars Dahmén i alla fall om att mer av journalistiken kan komma utifrån: ”vi kan inte göra allt för alla hela tiden”.

* På den mer hoppfulla sidan kan man notera att Spotify-principen, som jag talade mig varm för i såväl mina tidigare blogginlägg som i intervjun i City, vinner terräng. I mars lanserade Växjöbolaget Readly en app där användaren med en månadsprenumeration på 99 kronor kan läsa valfritt antal artiklar från ett 50-tal olika tidskrifter. Bakom satsningen står Joel Wikell, grundare till Boss Media som utvecklade teknik för digital distribution av spel och såldes för ett miljardbelopp till amerikanska Gtech 2008.

Utbudet i Readlys app är dock begränsat till tidskrifter, åtminstone än så länge. Trots att många dagstidningar redan i dag samarbetar om exempelvis annonspaket och faktiskt också redaktionellt material verkar de ha förtvivlat svårt att prata ihop sig om gemensamma betalningslösningar för nätjournalistiken. Inte ens inom de mediekoncerner som dominerar marknaden har jag sett några exempel på samordning – exempelvis ger en nätprenumeration på Sydsvenskan inte tillgång till en enda stavelse av DN:s så kallade plus-material, trots att båda ägs av Bonnier. Här tar jag mig friheten att citera en intressant del av en läsarchatt som svd.se:s chef Fredric Karén nyligen deltog i med anledning av tidningens nya betalvägg:

Adrian666: “Kan ni inte skapa en gemensam tjänst med DN, Expressen, Aftonbladet och andra där man betalar en månadsavgift och så får respektive tidning en andel av den månadsavgiften baserat på hur mycket man läst på respektive tidning?”

Fredric Karén: “Exakt en sådan modell finns faktiskt i Slovakien, där flera tidningar gått samma med en gemensam modell. Här i Sverige har det inte varit aktuellt, kanske på grund av konkurrensskäl eller olika agendor och fokusområden för mediehusen? Men det kanske kommer i framtiden.”

Jag tror det är helt nödvändigt att det kommer, och att det inte dröjer för länge, om tidningarna ska få någon fart på försäljningen av nätprenumerationer. En tydlig effekt av att medierna flyttat ut på nätet är nämligen att mediekonsumenterna blivit vana vid att själva välja och vraka bland ett allt större utbud. För 20 år sedan läste jag bara en dagstidning och var hänvisad till schemalagda sändningar på ett par, tre tv-kanaler. I dag läser jag regelbundet artiklar från ett tiotal svenska tidningar och tidskrifter kryddat med enstaka nedslag på brittiska The Guardian, teknikbloggen Techcrunch och amerikanska satirmagasinet The Onion, för att nämna några. Jag tittar fortfarande mycket på SVT:s program – via nätet – men streamar även program från amerikanska Comedy Central och Danmarks Radio. Kort sagt, allt för få kommer nöja sig med det digitala utbudet hos en enda morgontidning, inte ens om det är en av de stora drakarna. DN:s utrikesbevakning är ljusår bättre än Sydsvenskans, men de har noll koll på vad som händer lokalt utanför Stockholms stadsmurar. Båda två blir slagna av Svenska Dagbladet och Dagens Industri när det gäller bevakningen av makroekonomin, men ingen av de ovan nämnda har ändå en chans mot Techcrunch när det handlar om att hålla ögonen på teknikutvecklingen och uppstickarna från Silicon Valley. Och då har vi inte börjat prata än om var man hittar bäst nyhetssatir.

Det är så klart inte säkert att det räcker med att införa en Spotify-lösning för att vända utvecklingen och det finns även problem men den här typen av betalmodeller. Den ger läsaren möjligheten att plocka russinen ur nyhetskakan, men premierar därmed bara produktionen av russin, inte av kaka. Får tidningarna bara betalt efter hur många som läser en viss artikel är risken stor att de prioriterar ned den tidsödande bevakning som är viktig för att hålla demokratin vid god vigör men som är allt för komplex eller tråkig för att locka den breda massan. Ett referat från kommunfullmäktige i Surahammar? Nej tack. Ett Youtubeklipp på kattungar som lapar grädde? Klickfest!

Historiskt har tidningarna haft en lätt elitistisk inställning till detta dilemma, där man trots allt koncentrerar sig på den olönsamma men för samhället viktiga rapporteringen och sedan sockrar med mer lättsamt material för att få läsaren att svälja medicinen. Men det funkar bara så länge läsaren köper tidningen som ett paket och inte bara betalar för de artiklar hen faktiskt läser.

Samtidigt ska man komma ihåg att mediernas uppgift som demokratins vakthundar är en självpåtagen uppgift. Den kan dateras till 1800-talet, då flertalet av dagens tidningsdrakar grundades av politiskt färgade publicister som först och främst var ute efter att tvinga ut makten från sina slutna rum och skapa opinion. Den ekonomiska vinningen kom i andra hand. Sedan dess har en stor del av Mediesverige tagits över av koncerner som Schibstedt, som behandlar sina tidningar som vilken affärsdrivande verksamhet som helst och därmed kräver ordentlig avkastning på sin investering. Det är lätt att förtvivlas inför denna utveckling men den bistra sanningen är att detta snarast handlar om en normalisering av medieindustrin, där den skyddande bubblan tidningarna levt i under 150 år håller på att spricka.

Och det är som sagt en självpåtagen uppgift att granska makten. I vilken annan situation skulle vi blint förlita oss på en sektor i det privata näringslivet för en så viktig funktion som att vakta demokratin och förhindra maktmissbruk? Det är till exempel svårt att tänka sig en Ekobrottsmyndighet som finansieras med annonser och prenumerationsavgifter på dess utredningar. Eller att vi skulle betala lönen för tullpersonalen på Öresundsbron genom frivilliga avgifter från de skåningar som berörs av smuggelcigaretter och svartsprit.

Som journalist önskar jag mig givetvis ekonomiskt starka, oberoende mediehus även i framtiden. Men om inte nätsatsningarna kan vända utvecklingen tror jag snarare vi får förlita oss på public service för att garantera att den politiska och ekonomiska makten granskas även på lokalplanet. Ett steg i den riktningen togs i början av april då SR lanserade en ny organisation för sin webbjournalistik. 18 journalister ska sysselsättas i arbetet med en samlad nyhetssajt som har målsättningen att bli ”den självklara nyhetsförmedlaren på webben”. Ännu intressantare var att notera det ramaskri som beskedet möttes av från tidningshusen, där cheferna med en röst anklagade SR för att snedvrida konkurrensen just som de själva börjat ta betalt på webben. Harhjärtat revirpinkande? Javisst. Desperat? En smula. Men så har dagspressen nog aldrig haft kniven hårdare pressad mot strupen.
Tidigare inlägg:

- Gratis inte gott nog (2011-12-03)
- Gratis inte gott nog, del II (2012-01-06)

Uncategorized