Befinner mig i Strasbourg den här veckan för att följa Europarlamentets månantliga session. Normalt är det i Bryssel det mesta händer, inte minst nu under eurokrisen då medlemsländernas regeringar ryckt åt sig initiativet med radarparet Nicholas Sarkozy och Angela Merkel i spetsen.
Under granen väntade mig i år boken Page One and the Future of Journalism. Boken är slags litterär fortsättning på dokumentärfilmen Page One: Inside the New York Times, som tecknar ett år i tidningens och mediebranschens historia genom att följa dess mediereportrar. Filmen kom ut i början av 2011 och kan verkligen rekommenderas, inte minst för att man får en unik inblick i en anrik mastodont som får de svenska drakarna att framstå som skoltidningar. The New York Times har närmare 1.200 redaktionellt anställda (!) och korrespondenterna runt om i USA och världen.
Våren 2011 blev tidningen en av de största som satsat på en betalvägg för sitt material på nätet. Liksom filmen handlar boken dels om det dagliga arbetet på The New York Times i en dramatisk brytningstid, men även om framtiden för branschen i stort. Det ger mig tillfälle att ta vid där föregående blogginlägg om medierna och pengarna slutade, av brist på syre.
Jag har redan lagt ut texten om varför annonsintäkterna sjunker, varför alternativa intäktskällor är svåra att kombinera med pressetiken och varför obetalda amatörer bara kommer kunna komplettera – och inte ersätta – professionella journalister om vi vill att pressen ska behålla sin nuvarande roll som granskare av de demokratiska institutionerna. Med andra ord: journalistiken kan inte vara gratis, inte ens på nätet.
Det är på många sätt en tragisk slutsats, för möjligheten att läsa, länka till, kommentera och diskutera journalistik på nätet har inneburit en dramatisk breddning av informationsspridningen och upplysningen i världen i klass med uppfinnandet av tryckpressen. Aldrig förr har så många kunnat veta så mycket om vad som händer såväl i deras närområde som på andra sidan jordklotet. I realtid. Lägg därtill möjligheten för miljontals människor runt om i världen att göra sina röster hörda så är det kanske inte så konstigt att medieprofeter och demokratiaktivister får glansiga ögon när de pratar om teknikens möjligheter. Det är helt enkelt ingen slump att kommunistpartiet i Kina gör vad det kan för att tämja Google och Facebook medan diktatorerna i Mellanöstern slåss med näbbar och klor för att strypa flödet av mobilbilder och twitterinlägg från sina slutna riken. Information är makt och sällan har den varit i händerna på så många.
Mot varandra står alltså två kontrasterande visioner om mediernas roll i samhället: som informationsspridare och debattforum där själva det faktum att journalistiken är gratis är en förutsättning för dess demokratiska funktion. Eller som affärsmodell där betalning för journalistiken är en förutsättning för den granskning av demokratin vi vant oss vid.
Intressant att notera här är fildelarnas och internetaktivisternas slagord ”Information want’s to be free”, som egentligen bara är halva sanningen. Sentensen lär ha myntats av den amerikanska författaren Stewart Brand på 1980-talet, men den fullständiga formuleringen lyder: ”Information Wants To Be Free. Information also wants to be expensive. […]That tension will not go away”.
Ändå tror jag att det är en skenbar konflikt. Utvecklingen i andra branscher, inte minst musikindustrin, har visat på styrkan i freemium-modeller. Det går att ta betalt och samtidigt ha det mesta gratis – eller åtminstone gratis nog för att inte kväsa den vitalisering av samhällsdebatten som delandet och länkandet på nätet har inneburit. Ett färskt exempel är New York Times betalvägg, vars murbruk är betydligt porösare än det låter. 20 artiklar i månaden är gratis och även efter det är det relativt lätt att hacka sig förbi systemet. För den som bara läser NYT då och då, kanske efter att någon i bekantskapskretsen tipsat om, bloggat om eller kommenterat en intressant artikel, blir det alltså ingen större skillnad. Detta gör också att tidningen än så länge inte tappat några större besökssiffror till sidan. Samtidigt har ett antal hundra tusen läsare anslutit sig till systemet och betalat för att få läsa allt innehåll. En typisk freemium-modell i aktion.
Från svensk horisont ligger dock exemplet Spotify mycket närmare till hands. Programmet har fått mig att upptäcka massor av ny musik, delad och tipsad om från vänner och kollegor. Utan att jag betalt ett öre. I gengäld får jag inte spela varje låt mer än ett par gånger, och då och då får jag stå ut med reklaminslag mellan spåren. Samtidigt har tjänsten mer än 2,5 miljoner betalande användare, som slantar upp 50-100 kronor i månaden för obegränsad, reklamfri tillgång.
Styrkan i Spotify ligger framförallt i det enorma utbudet, med tiotalet miljoner låtar. Kort sagt, allt man vill ha i musikväg finns tillgängligt omedelbart, några knapptryck bort. Här har de svenska dagstidningarna något att lära sig. De allra flesta av dem är alldeles för små för att på egen hand få snurr på en betalväggsmodell som New York Times. Ta Blekinge Läns Tidning/Sydöstran som exempel. Sajten blev under 2011 den första i Gota Media-koncernen med betalvägg. Det händer att jag då och då letar mig fram till artiklar från BLT eller Sydöstran jag vill läsa, men som jag nu inte kommer åt på grund av betalväggen. Eftersom det är så sällan lönar det sig givetvis inte för mig att bli digital prenumerant på tidningen.
Tänk istället om det funnits en Spotify-variant för mediekonsumenter, där i princip alla svenska mediesajter ingick, och för den delen en rad utländska. Med en prenumerationsavgift och en inloggning får jag tillgång till ett enormt utbud av nyheter, analyser och opinionstexter, såväl de senaste som de i arkiven. Liksom för Spotify, där Jay-Z och Alicia Keys får en slant varje gång jag kör igång Empire state of mind, får BLT en del av min prenumerationsavgift varje gång jag läser en av tidningens artiklar.
Liknande tjänster finns redan, exempelvis Retriever och Affärsdata. Men de är för dyra för vanliga konsumenter och fungerar mer som digitala mediearkiv för fritextsökning – utan nyhetsvärdering, länkar till intressanta artiklar eller kommentarsfunktioner och med ett användargränssnitt som andas 1990-tal. Läsupplevelsen är som att plöja ett exemplar av Rödrutiga kokboken från pärm till pärm.
Nej, jag väntar på den dag då nätmedierna inte är gratis, men väl tillgängliga via ett snyggt, lättanvänt användargränssnitt där delning, diskussion och debatt av det journalistiska materialet är invävt i själva systemet. Visst sjutton hade det varit värt en hundralapp i månaden, särskilt om alternativet är att leva ovetandes om världen omkring mig, eller vara hänvisad till en reklamfinansierad gratisvariant med obekväma begränsningar? På så sätt kanske även medierna kan lösa sitt digitala dilemma om att faktiskt få betalt för sin journalistik. Eller som den fenomenala satirtidskiften The Onion uttryckte saken då New York Times reste sin betalvägg i mars 2011: “NYTimes.com put into place a groundbreaking new business model today in which the news website will charge people money to consume the goods and services it provides”
Ett långt och välskrivet reportage av branschtidningen Journalistens reporter Johannes Nesser har satt fart på tankarna. ”Hur ska vi få betalt? Är det någon som inte är less på att höra frågan…” inleder Nesser sin exposé över de nordiska mediehusens famlande försök att säkra framtida intäktskällor.
För det är ju det här det handlar om. Överlevnaden för den fria pressen är långt ifrån självklar när den mer än 100-åriga affärsmodellen med betalande läsare och lokala annonsmonopol håller på att eroderas bort av tidvattnet. Annonsintäkterna flyttar successivt över till nätet, där reklamen med olika tekniska lösningar kan skräddarsys och målinriktas i mycket högre grad. Visserligen finns tidningarna också på nätet sedan ungefär 15 år tillbaka. Men eftersom det lönar sig mer för exempelvis bilhandlare Månsson & Son i Eslöv att rikta sina annonser mot de som funderar på att köpa ny bil än mot alla de som råkar bo i Eslöv – även om bara en liten del av de som letar bil och ser Månssons annons bor på rimligt avstånd från hans bilaffär – är det amerikanska jättar som Google och Facebook som kapar åt sig annonskakan på webben. (Hade jag fått betalt för att skriva det här hade jag orkat leta fram siffror som visar utvecklingen mer exakt, nu får ni hålla till godo med mer svepande formuleringar.) I Skåne har utvecklingen blivit smärtsamt uppenbar, de senaste åren har Skånskan, Kvällsposten och inte minst draken Sydsvenskan bantat sina redaktioner i omgångar, med urholkad tidningskvalitet som enda möjliga konsekvens. Vissa dagar känns det som om radarparet Olle Lönnaeus och Erik Magnusson producerat materialet i Sydsvenskan helt på egen hand, och måndagstidningen är numera så erbarmligt tunn att man nästan önskar sig några reklambilagor som utfyllnad.
Parallellt har pressen bitit sig själva i svansen genom sin iver att etablera sig på nätet. Sedan mer än ett decennium har vi vant oss vid att kunna läsa allt, gratis, på webben. Det säger sig självt att färre och färre då vill slanta upp de tre-fyra lakan som en årsprenumeration kostar, åtminstone om man är ung, med studieskulder och ändå smiter från tv-licensen. Gratis är kanske inte det godaste, men gott nog, resonerar fler och fler medan de trogna läsarna dör efterhand.
Det senaste året har pendeln börjat svänga tillbaka. Då och då möter jag numera beskedet att artikeln jag söker kräver inloggning, framförallt på lokaltidningar. Senast tror jag det var på Blekinge Läns Tidning. I Journalisten noterar Nesser den stora uppmärksamhet det väckte när ärkemogulen Rupert Murdoch 2009 aviserade att flertalet tidningar i hans imperium skulle börja ta betalt för materialet på nätet, en strategi som åtminstone delvis verkar har fungerat. Flaggskeppet New York Times lyckades på tre veckor skrapa ihop 100.000 digitala prenumeranter. Men så är det å andra sidan kanske inte licenssmitande studenter som är främsta målgruppen för The gray lady.
Samtidigt finns det många som vill fortsätta åt andra hållet. På branschorganisationen Tidningsutgivarnas hemsida propagerar debattören Emanuel Karlsten för att reportrar borde få twittra ut nyheter innan de hunnit ut genom medieföretagets kanaler, trots att nyheten därmed blir allmängods innan någon betalt ett öre för den. Och i Journalistens artikel får den tidigare så omhuldade medie- och nätgurun Joakim Jardenberg chans att upprepa sitt mantra att all journalistik ska vara gratis på nätet: ”Du kan ta betalt om du har en tillräckligt exklusiv målgrupp, som vissa medicintidskrifter eller Wall Street Journal, men om inte skär du bara av folk med betalväggar. Du tappar möjligheten att tjäna pengar i andra änden”.
Tyvärr får man inte riktigt reda på vilken ände han syftar på. Ska man som Aftonbladet prånglar ut allt från kaffebryggare till böcker och fläskfilé i samband med artiklar om mat och litteratur på nätet? Delvis, verkar det som, för Jardenberg pratar om att tidningarna likt Facebook och Google måste börja kartlägga sina läsare mer i detalj och utmålar de ”heliga vattentäta skotten” mellan redaktion och marknad som ett hinder på vägen. Det är helt sant att en tidning hade kunnat tjäna mer pengar om man inte var så styrd av pressetikens krav på artiklar utan textreklam och oberoende granskning, även av företag som är stora annonsörer i mediet. Men då eroderas samtidigt pressens roll som demokratins vakthundar. Då skriver man inte längre för läsaren utan till läsaren. Hur kul blir det, egentligen?
Några andra ”ändar” att tjäna pengar i har knappast dykt upp på horisonten, trots att en kader av överbetalda mediekonsulter och framtidsprofeter lagt pannan i djupa veck i mer än ett decennium. Artister kan fortfarande tjäna pengar på livekonserter, även när gratiskonsumtionen av musik via nedladdning sänkt skivförsäljningen. Journalister kan i viss mån gå i det spåret, som moderatorer för paneldebatter och genom liveintervjuer på scen i olika sammanhang. Men kommunreportern på Katrineholmskuriren lär knappast dra in någon fet månadslön på att gå igenom inkommande handlingar till kommunen inför publik. Ändå måste det göras om vi vill upprätthålla dagens nivå av genomlysning av den lokala demokratin.
Enda rimliga slutsatsen är att journalistiskt material inte kan vara gratis, hur smärtsamt detta än må kännas för twittermaffian. Deras delande, tipsande och diskuterande av artiklar har inneburit en vitalisering av debatten och mediernas förhållningssätt till sin publik, en slags demokrati på turbofart. Men det betalar inga journalistlöner.
Men medborgarjournalistik då, är inte det vägen framåt att alla blir sina egna reportrar? Som Flashbacktråden, där dedikerade nördar grävde fram att naturfotografen Terje Hellsø manipulerat en rad av sina bilder, och som nyligen fick pris av Sveriges Radio för sin insats? Både ja och nej. Entusiastiska amatörer finns det alltid plats för, men de kan inte ersätta kvaliteten hos proffsen. Kesobursktjejerna som orsakade en mindre sensation under hösten med sin acapella-version av Robyn var rysligt duktiga, men så länge de bara har sången som bisyssla blir det svårt att fylla Globen vid en konsert. Och vem ska göra alla de tråkiga eller krävande rutinsysslorna som inte ens nördarna vill göra gratis? Vem ska kolla posten i Katrineholms kommun ytterligare en regnig novembermorgon?
Nattsvart är det inte heller, även om vägen framåt för de medier som vill behålla sin demokratiska funktion kan vara svår att hitta i skumrasket. Det kommer alltid finnas en klick som är beredda att betala för det som är kvalitet för dem. Som Rapidus, som går runt utan en krona i annonsintäkter och med relativt lite material kvantitativt, men där allt är egenproducerat, av hög kvalitet och riktat mot en lukrativ nisch mediekonsumenter: affärsfolket. Och även under trycket från piratkopiering och fildelning tjänar artisterna fortfarande pengar på sin musik även i digital form, via laglig nedladdning genom exempelvis Itunes eller strömmande tjänster som Spotify. Varför skulle det inte gå att göra något liknande för journalistiskt material? Även om nyheten gäller ett bygglov i Katrineholm?
Det senaste dygnet har jag slukat boken Voodoo Science. Boken är skriven av Robert L Park, fysikprofessor vid Maryland University som även arbetat som fysikvärldens sambandsofficer med makthavarna i Washington. Voodoo Science kom ut år 2000 och känns till viss del ålderstigen med sina referenser till händelser och nyhetsdrev på 80- och 90-talen. Men den är ändå det mest läsvärda jag kommit över på ett tag. Med en humoristiskt glimt i ögat drar Park ner byxorna på de som medvetet eller omedvetet använder vetenskap som täckmantel för att nå sina egna mål. UFO-fantaster, homeopatisk medicin, ja till och med internationella rymdstationen ISS får sig en släng av sleven.
Utöver inblickarna i fysikens frågeställningar var det intressantaste exemplet nog upprördheten över elektromagnetisk strålning från elledningar under 1990-talet. En något högre andel leukemifall hittades hos barn som bodde under elledningar, vilket närmast spred panik bland befolkningen, med stämningar mot elbolagen som följd. Men någon orsak och verkan handlade det knappast om, i den mån det verkligen fanns ett samband berodde det snarare på att fattiga familjer tenderar att i högre grad bo under elledningar, de tenderar också att bli sjuka i större utsträckning. A ger som bekant inte alltid B, istället kan C ge upphov till både A och B, ett tema jag håller på att utforska närmare i den statistikskola för journalister jag filar på. För tro mig, att hålla isär korrelation och kausalitet är det långt ifrån alla som klarar.
Nu har jag precis sett att den gode Parks har en nyare bok, som utkom 2008. Får se till att bege mig till UB så snart som möjligt…
Jag har ägnat delar av helgen åt nörderi på hög nivå då jag fick för mig att undersöka probabiliteten i det klassiska krigs- och strategispelet Risk. Förutsättningarna är följande: den attackerande spelaren slår med en, två eller tre, tärningar beroende på hur många arméer han attackerar med. Den försvarande spelaren slår med en eller två tärningar beroende på hur många han försvarar med. Högsta tärningen för attackerande spelaren jämförs med högsta för försvararen, sedan nästa högsta med näst högsta och vid lika tärningsslag vinner försvararen.
Ett Python-script med 1 000 000 slumpgenererade tärningskast gav följande utslag i de sex olika fallen:
1) Attackerande spelare (A) har 1 tärning, försvaren (B) 1 tärning:
A vinner i 42 % av fallen, B vinner i 58% av fallen
2) A har 2 tärningar, B har 1 tärning:
A vinner i 58% av fallen, B vinner i 42% av fallen
3) A har 3 tärningar, B har 1 tärning:
A vinner i 66% av fallen, B vinner i 34% av fallen
4) A har 1 tärning, B har 2 tärningar:
A vinner i 26% av fallen, B vinner i 74% av fallen
5) A har 2 tärningar, B har 2 tärningar;
A vinner i 39% av fallen, B vinner i 61% av fallen
6) A har 3 tärningar, B har 2 tärningar:
A vinner i 54% av fallen, B vinner i 46% av fallen
Som synes är oddsen generellt på försvararens sida, den attackerande spelaren måste se till att han eller hon kan slå med fler tärningar än försvararen för att vinna i längden. Och även då är utgången oviss. I fall 6, som nog är det vanligaste i praktiken då två stora samlingar arméer möts, är det bara en liten fördel för den attackerande spelaren. Rejäl lokal överlägsenhet är med andra ord nödvändigt för att vara säker på segern. Och att anfalla en större här med en enskild armé (d.v.s. fall 4) är rent självmord, bara i ett fall av fyra kommer det vågspelet lyckas.
Det här måste vara den roligaste meningen jag läst idag: “Geckos can stick to any surface, with the exception of Teflon, which was specifically engineered to prevent even van der Waals adhesion. (You might say that Teflon is the Anti-Gecko.)” Vem sa att kemi var tråkigt?
Trots att de bemanningsanställda fortfarande bara utgör någon procent av arbetskraften blir de en allt viktigare fråga, inte minst inom medieindustrin. Artiklar i såväl Sydsvenskan som Journalisten har de senaste dagarna börjat fingra på denna heta fackliga potatis.
Det finns många aspekter som är intressanta med trenden att medierna slutar anställa eller ta in vikarier utan istället hyr in personal från bemanningsbolag. I Skåne har det exempelvis lett till att vägen till ett vikariat på nästan samtliga medier går genom ett enda bolag – Kompetens i Skåne. I princip är det alltså personalredaktören på detta enda bolag som bestämmer ifall du som dagspressjournalist ska få något jobb i länet eller inte, någon konkurrent att gå till finns det inte längre.
Det är lätt att se bemanningstrenden som en enkel väg för arbetsgivarna (alltså tidningshusen) att i ett svep rasera årtionden av facklig kamp. Plötsligt kan de glömma allt vad turordningsregler, uppsägningstid och kompetensutveckling heter, ansvaret vilar istället på bemanningsföretaget.
Villkoren är i regel också sämre för de bemanningaanställda – även för de som är fast anställda av bemanningsföretaget – än för de som lyckades få en fast tjänst på en tidning då sådana fortfarande fanns. De får sämre lön och villkor och tvingas ofta hoppa runt mellan olika redaktioner med ytterst kort varsel. Av de jag känner som hamnat i Kompetens i Skånes klor är det få som inte har hårresande historier om maktmissbruk att berätta.
Det kan med andra ord vara motiverat att tala om ett bemanningsproletariat eller B-lag. Å andra sidan var systemet ruttet redan innan, då LAS-regler gjorde att vikarierna slussades ut och in från tidningarna i elvamånaderskift. Den trygghet som facken kämpat för i alla år gynnar nämligen bara de som redan är inne i värmen, den skyddar de 50-, 60- och 70-talister som redan fått sig en plats vid köttgrytorna. För de som är nya i yrket och vill visa vad de går för är de fackliga reglerna mer ett hinder att klättra över.
Och så kommer det vara så länge grundproblemet kvarstår: att det utbildas för många journalister. Enligt de siffror jag sett examineras det årligen ungefär dubbelt så många journalister som branschen behöver. Fler och fler nya, hungriga förmågor ska alltså slåss om samma arbetstimmar. Resultatet kan inte bli annat än journalister som accepterar tvivelaktiga arbetsvillkor, låga frilansarvoden eller tvingas dela sin tid mellan journalistiskt arbete och annan försörjning för att kunna betala hyran. Den fackliga kampen för minilöner och OB-tillägg blir helt meningslös så länge arbetsgivaren sitter med ett sådant trumfkort. Bemanningstrenden är bara det senaste exemplet på konsekvenserna av journalisternas marknadsmässiga underläge. Fler kommer framöver, var så säker.
Vill facket verkligen hjälpa bemanningsproletariatet – och journalistkåren i stort – borde energin alltså läggas på att begränsa antalet journalistutbildningar, på motsvarande sätt som läkarförbundet många år kampanjat för att dra ner på antalet platser på läkarutbildningen. Att i dagens läge strejka för höjd minilön eller höjda frilansarvoden är som att behandla lunginflammation med alvedon; att bekämpa symptomen men lämna den underliggande sjukdomen orörd.
Jag har varit rätt dålig på att blogga den senaste tiden men har nu insett att en del av det jag skriver i statusraderna på Facebook faktiskt är bloggstoff. Det kanske inte måste vara så märkvärdigt för att platsa på bloggen. Som följande vetenskapsnyhet, den intressantaste jag stött på på senare tid. En grupp brittiska forskare har visat grupptryckets viktiga betydelse för att människor blir religiösa. När de religiösa hamnar i minoritet istället för majoritet krymper deras skara snabbt eftersom de sociala fördelarna med att vara religiös försvinner eller till och med förbyts i nackdelar. I några av de undersökta länderna håller religionen på att dö ut på samma sätt som färre och färre talar minoritetsspråk. Eller bär hockeyfrilla.
Sverige är inte med i undersökningen, men om vi varit det skulle jag tippa att vi hamnar i kategorin där religionen är på väg mot utplåning. Själv gick jag ur svenska kyrkan häromåret, något jag egentligen borde gjort för länge sedan. För hur snyggt är det egentligen med hockeyfrilla?
Uppeldad av fel jag tycker mig se i mediernas behandling av statistik har jag bestämt mig för att göra något åt det. På mitt eget sätt. Jag håller nu på att sätta ihop en liten guide till hur man hanterar statistik som allmänjournalist och vilka fallgropar man ska akta sig för. Du som mot all förmodan följt bloggen tidigare vet att jag redan skrivit några ilskna inlägg om procenthantering och dylikt. Räkna alltså med mer av den varan, fast utförligare, mer pedagogiskt och utan den arroganta undertonen. Titta gärna förbi senare om du är nyfiken!
Inför årets valrörelse har flera medier rapporterat att partiernas marknadsföringsbudgetar skjutit i höjden. Flera partier har även satsat på tv-reklam och till och med bioreklam, ett tidigare okänt fenomen inom svensk politik. Som med så mycket annat tycks vi apa efter det stora landet i väster, även om reklambudgetarna i Sverige fortfarande är en flygskit jämfört med amerikanska kampanjer, så klart.
Men utöver tv-reklamen är det ytterligare en nyhet i det politiska samtalet under årets valrörelsen, fast inte från partierna själva utan från LO: smutskastningen. Malmö är just nu tapetserat av stora affischer på alliansens partiledare samt Anders Borg. Upp och ner, med färgtonen manipulerad och kontrasten maxad så att till och med den überprydlige korgossen Göran Hägglund framstår som en sjukligt glåmig slusk som glömt rakhyveln hemma. Det hela ackompanjeras av ord som “Dumsnål”, “Megafel” och dylikt.
Oberoende om vem man tycker borde vinna valet känns det jäkligt trist att fackrörelsen, som i decennier fungerat som en garant för att de värsta avarterna och övergreppen på amerikanska arbetsmarknaden inte spridit sig till Sverige nu öppnat slussportarna för politisk smutskastning av motståndarna, en hörnsten i varje amerikansk kampanjs strategi. Helgar verkligen målet med en rödgrön regering alla medel? Är de inte oroliga för vilket exempel det här sätter för framtiden? Istället för att tala om allt gott som vänsterblocket gjort eller ännu hellre kommer göra hemfaller man åt att ropa varg och fippla med photoshop.
Ett bra sätt att fråga sig själv om något är okej eller inte är att vända på saken och examinera den från det spegelvända perspektivet. Antag att det istället hade varit Svenskt Näringsliv som rotat fram en osmickrande bild på Lars Ohly, manipulerat den ytterligare och sedan skrivit “smygkommunist” över hela alltet. Välkommen till USA.