Nyligen ställdes jag inför ett etiskt dilemma. Industrikoncernen Vattenfall erbjöd mig att som frilansjournalist för tidningen Metro Teknik åka till deras nya pilotanläggning för vågteknik i Runde, på Norges Atlantkust. Med flyg från Kastrup, besök på anläggningen som tydligen ligger i en Lunnefågelbebodd fjord och möjlighet att intervjua Vattenfalls utvecklingsteam lät det hela som en tvådagarstripp man inte borde missa. Om det inte vore för det faktum att Vattenfall, och inte Metro Teknik, skulle stå för notan.
Bjudresor är ett omdebatterat fenomen inom journalistiken. Som frilans är det något man förr eller senare konfronteras med, framförallt om man skriver om resor. Måhända bryr sig läsarna av till exempel Allt om resor inte om hur reportagen i tidningen kommer till. Men för oss journalister som skolats i den traditionella dogmen att gränsen för vad man får ta emot från intervjukällor går någonstans vid en kopp kaffe och en ostfralla är det ganska hårresande hur mycket av resandet som faktiskt betalas av resebolagen själva.
Motivationen är så klart att redaktionellt utrymme är många gånger mer värdefullt än motsvarande annonsutrymme. De journalister som låter sig bjudas på resor (och i många fall mat, sprit och presenter) för att göra reportage blir ur den aspekten köpta, pr-bolagen och deras uppdragsgivare räknar kallt med att det lönar sig för dem att stå för notan om bjudresan resulterar i “bevakning” man annars inte skulle fått.
Många journalister nöjer sig också med att sluta där och helt vägra åka på några bjudresor. Men saken är inte så svartvit den kan verka vid första anblick. I en tänkvärd debattartikel från 2008 påpekar BON:s chefredaktör Madeleine Levy att frågan oftast inte handlar om huruvida tidningen eller källan ska betala för resan, utan om det alls ska bli en resa. Undantaget de allra största redaktionerna har få tidskrifter och ännu mindre lokaltidningar råd att skicka iväg reportrar till exempelvis den norska Atlantkusten. Om man då avstår från att resa alls blir resultatet istället att man får nöja sig med att skriva om det som finns runt knuten på redaktionen.
Inom nöjes- och kulturjournalistiken innebär det bland annat att medierna bokar intervjuer när författare, konstnärer eller filmstjärnor är i stan. Här satsar pr-bolagen istället på att flyga runt sina affischnamn från huvudstad till huvudstad och låta den lokala pressen intervjua sig blå. Och då är frågan om den journalistiken verkligen blir mindre köpt? I båda fall handlar det ju om att pr-bolagen står för notan för att undanröja logistiska hinder mellan journalisten och källan.
Problematiken med bjuresor är dock bara den ruggiga ytan av ett mycket djupare strukturellt problem: redaktionernas krympande resurser. Vikande upplagor och annonsintäkter tvingar mediebolagen att slimma sina redaktioner. Till viss del kan det kompenseras med teknikutvecklingen vilket gör varje journalist mer effektiv (jag vill inte ens tänka på hur man gjorde research innan Google:s tid), men bara delvis. Istället tvingas redaktionen göra det bästa av situationen vilket oftast innebär att man slutar åka på reportageresor, drar ner på frilansmaterialet och skriver mer och mer på inkommande pressmeddelanden, som är ett resurseffektivt substitut för egen grävande journalistik. Detta har den växande pr-industrin fattat, de skriver i sin tur allt fler och allt bättre pressreleaser. De bidrar också genom egna undersökningar om allt från svenskarnas tv-vanor till vilken sorts sill som säljer bäst i påsk. Resultaten kan sedan ligga till grund för artiklar och notiser som journalisterna skriver.
Eftersom allt större del av det journalistiska grundarbetet skjuts över på resursstarka pr-bolag går det att göra tidning med färre journalister. Detta noterar mediebolagen och nästa gång det går dåligt för tidningen skär man ytterligare i bemanningen, vilket öppnar nya fält för pr-bolagen och så är cirkeln sluten.
Jag säger inte att det här nödvändigtvis innebär domedagen för all journalistik värd namnet, undersökningen om svenskens sillvanor kan ha ett mycket högt nyhetsvärde. Likaså kan bjudresan till Norge mycket väl motiveras ifall jag hade skrivit samma sak om vågkraftsanläggningen låg och guppade i Malmö hamn. Det är ju fortfarande en spännande teknik, bara att den råkar befinna sig i Norge. Madeleine Levy motiverar till exempel en bjudresa till Island med att de aldrig skulle åkt dit om de inte var övertygade om att den isländske konstnären de intervjuade platsade i BON.
Helt sant, men det hon inte nämner är alla andra tänkbara intervjupersoner och fenomen som inte bevakas i BON eftersom ingen bjuder på resan dit. Hur man än vänder och vrider på det blir effekten att det i slutändan är pengarna som bestämmer vad som kommer stå i tidningen, medan redaktionen på sin höjd kan välja mellan de olika alternativ som de resursstarka källorna ger. Den helt omutbara murveln är knappast kostnadseffektiv.
admin Uncategorized journalistik
