Archive

Posts Tagged ‘journalistik’

Gratis inte gott nog, del II

January 6th, 2012

Under granen väntade mig i år boken Page One and the Future of Journalism. Boken är slags litterär fortsättning på dokumentärfilmen Page One: Inside the New York Times, som tecknar ett år i tidningens och mediebranschens historia genom att följa dess mediereportrar. Filmen kom ut i början av 2011 och kan verkligen rekommenderas, inte minst för att man får en unik inblick i en anrik mastodont som får de svenska drakarna att framstå som skoltidningar. The New York Times har närmare 1.200 redaktionellt anställda (!) och korrespondenterna runt om i USA och världen.

Våren 2011 blev tidningen en av de största som satsat på en betalvägg för sitt material på nätet. Liksom filmen handlar boken dels om det dagliga arbetet på The New York Times i en dramatisk brytningstid, men även om framtiden för branschen i stort. Det ger mig tillfälle att ta vid där föregående blogginlägg om medierna och pengarna slutade, av brist på syre.

Jag har redan lagt ut texten om varför annonsintäkterna sjunker, varför alternativa intäktskällor är svåra att kombinera med pressetiken och varför obetalda amatörer bara kommer kunna komplettera – och inte ersätta – professionella journalister om vi vill att pressen ska behålla sin nuvarande roll som granskare av de demokratiska institutionerna. Med andra ord: journalistiken kan inte vara gratis, inte ens på nätet.

Det är på många sätt en tragisk slutsats, för möjligheten att läsa, länka till, kommentera och diskutera journalistik på nätet har inneburit en dramatisk breddning av informationsspridningen och upplysningen i världen i klass med uppfinnandet av tryckpressen. Aldrig förr har så många kunnat veta så mycket om vad som händer såväl i deras närområde som på andra sidan jordklotet. I realtid. Lägg därtill möjligheten för miljontals människor runt om i världen att göra sina röster hörda så är det kanske inte så konstigt att medieprofeter och demokratiaktivister får glansiga ögon när de pratar om teknikens möjligheter. Det är helt enkelt ingen slump att kommunistpartiet i Kina gör vad det kan för att tämja Google och Facebook medan diktatorerna i Mellanöstern slåss med näbbar och klor för att strypa flödet av mobilbilder och twitterinlägg från sina slutna riken. Information är makt och sällan har den varit i händerna på så många.

Mot varandra står alltså två kontrasterande visioner om mediernas roll i samhället: som informationsspridare och debattforum där själva det faktum att journalistiken är gratis är en förutsättning för dess demokratiska funktion. Eller som affärsmodell där betalning för journalistiken är en förutsättning för den granskning av demokratin vi vant oss vid.

Intressant att notera här är fildelarnas och internetaktivisternas slagord ”Information want’s to be free”, som egentligen bara är halva sanningen. Sentensen lär ha myntats av den amerikanska författaren Stewart Brand på 1980-talet, men den fullständiga formuleringen lyder: ”Information Wants To Be Free. Information also wants to be expensive. […]That tension will not go away”.

Ändå tror jag att det är en skenbar konflikt. Utvecklingen i andra branscher, inte minst musikindustrin, har visat på styrkan i freemium-modeller. Det går att ta betalt och samtidigt ha det mesta gratis – eller åtminstone gratis nog för att inte kväsa den vitalisering av samhällsdebatten som delandet och länkandet på nätet har inneburit. Ett färskt exempel är New York Times betalvägg, vars murbruk är betydligt porösare än det låter. 20 artiklar i månaden är gratis och även efter det är det relativt lätt att hacka sig förbi systemet. För den som bara läser NYT då och då, kanske efter att någon i bekantskapskretsen tipsat om, bloggat om eller kommenterat en intressant artikel, blir det alltså ingen större skillnad. Detta gör också att tidningen än så länge inte tappat några större besökssiffror till sidan. Samtidigt har ett antal hundra tusen läsare anslutit sig till systemet och betalat för att få läsa allt innehåll. En typisk freemium-modell i aktion.

Från svensk horisont ligger dock exemplet Spotify mycket närmare till hands. Programmet har fått mig att upptäcka massor av ny musik, delad och tipsad om från vänner och kollegor. Utan att jag betalt ett öre. I gengäld får jag inte spela varje låt mer än ett par gånger, och då och då får jag stå ut med reklaminslag mellan spåren. Samtidigt har tjänsten mer än 2,5 miljoner betalande användare, som slantar upp 50-100 kronor i månaden för obegränsad, reklamfri tillgång.

Styrkan i Spotify ligger framförallt i det enorma utbudet, med tiotalet miljoner låtar. Kort sagt, allt man vill ha i musikväg finns tillgängligt omedelbart, några knapptryck bort. Här har de svenska dagstidningarna något att lära sig. De allra flesta av dem är alldeles för små för att på egen hand få snurr på en betalväggsmodell som New York Times. Ta Blekinge Läns Tidning/Sydöstran som exempel. Sajten blev under 2011 den första i Gota Media-koncernen med betalvägg. Det händer att jag då och då letar mig fram till artiklar från BLT eller Sydöstran jag vill läsa, men som jag nu inte kommer åt på grund av betalväggen. Eftersom det är så sällan lönar det sig givetvis inte för mig att bli digital prenumerant på tidningen.

Tänk istället om det funnits en Spotify-variant för mediekonsumenter, där i princip alla svenska mediesajter ingick, och för den delen en rad utländska. Med en prenumerationsavgift och en inloggning får jag tillgång till ett enormt utbud av nyheter, analyser och opinionstexter, såväl de senaste som de i arkiven. Liksom för Spotify, där Jay-Z och Alicia Keys får en slant varje gång jag kör igång Empire state of mind, får BLT en del av min prenumerationsavgift varje gång jag läser en av tidningens artiklar.

Liknande tjänster finns redan, exempelvis Retriever och Affärsdata. Men de är för dyra för vanliga konsumenter och fungerar mer som digitala mediearkiv för fritextsökning – utan nyhetsvärdering, länkar till intressanta artiklar eller kommentarsfunktioner och med ett användargränssnitt som andas 1990-tal. Läsupplevelsen är som att plöja ett exemplar av Rödrutiga kokboken från pärm till pärm.

Nej, jag väntar på den dag då nätmedierna inte är gratis, men väl tillgängliga via ett snyggt, lättanvänt användargränssnitt där delning, diskussion och debatt av det journalistiska materialet är invävt i själva systemet. Visst sjutton hade det varit värt en hundralapp i månaden, särskilt om alternativet är att leva ovetandes om världen omkring mig, eller vara hänvisad till en reklamfinansierad gratisvariant med obekväma begränsningar? På så sätt kanske även medierna kan lösa sitt digitala dilemma om att faktiskt få betalt för sin journalistik.  Eller som den fenomenala satirtidskiften The Onion uttryckte saken då New York Times reste sin betalvägg i mars 2011: “NYTimes.com put into place a groundbreaking new business model today in which the news website will charge people money to consume the goods and services it provides”

Uncategorized , , , ,

Den omutbara murveln är knappast kostnadseffektiv

October 15th, 2009

Nyligen ställdes jag inför ett etiskt dilemma. Industrikoncernen Vattenfall erbjöd mig att som frilansjournalist för tidningen Metro Teknik åka till deras nya pilotanläggning för vågteknik i Runde, på Norges Atlantkust. Med flyg från Kastrup, besök på anläggningen som tydligen ligger i en Lunnefågelbebodd fjord och möjlighet att intervjua Vattenfalls utvecklingsteam lät det hela som en tvådagarstripp man inte borde missa. Om det inte vore för det faktum att Vattenfall, och inte Metro Teknik, skulle stå för notan.

Bjudresor är ett omdebatterat fenomen inom journalistiken. Som frilans är det något man förr eller senare konfronteras med, framförallt om man skriver om resor. Måhända bryr sig läsarna av till exempel Allt om resor inte om hur reportagen i tidningen kommer till. Men för oss journalister som skolats i den traditionella dogmen att gränsen för vad man får ta emot från intervjukällor går någonstans vid en kopp kaffe och en ostfralla är det ganska hårresande hur mycket av resandet som faktiskt betalas av resebolagen själva.

Motivationen är så klart att redaktionellt utrymme är många gånger mer värdefullt än motsvarande annonsutrymme. De journalister som låter sig bjudas på resor (och i många fall mat, sprit och presenter) för att göra reportage blir ur den aspekten köpta, pr-bolagen och deras uppdragsgivare räknar kallt med att det lönar sig för dem att stå för notan om bjudresan resulterar i “bevakning” man annars inte skulle fått.

Många journalister nöjer sig också med att sluta där och helt vägra åka på några bjudresor. Men saken är inte så svartvit den kan verka vid första anblick. I en tänkvärd debattartikel från 2008 påpekar BON:s chefredaktör Madeleine Levy att frågan oftast inte handlar om huruvida tidningen eller källan ska betala för resan, utan om det alls ska bli en resa. Undantaget de allra största redaktionerna har få tidskrifter och ännu mindre lokaltidningar råd att skicka iväg reportrar till exempelvis den norska Atlantkusten. Om man då avstår från att resa alls blir resultatet istället att man får nöja sig med att skriva om det som finns runt knuten på redaktionen.

Inom nöjes- och kulturjournalistiken innebär det bland annat att medierna bokar intervjuer när författare, konstnärer eller filmstjärnor är i stan. Här satsar pr-bolagen istället på att flyga runt sina affischnamn från huvudstad till huvudstad och låta den lokala pressen intervjua sig blå. Och då är frågan om den journalistiken verkligen blir mindre köpt? I båda fall handlar det ju om att pr-bolagen står för notan för att undanröja logistiska hinder mellan journalisten och källan.

Problematiken med bjuresor är dock bara den ruggiga ytan av ett mycket djupare strukturellt problem: redaktionernas krympande resurser. Vikande upplagor och annonsintäkter tvingar mediebolagen att slimma sina redaktioner. Till viss del kan det kompenseras med teknikutvecklingen vilket gör varje journalist mer effektiv (jag vill inte ens tänka på hur man gjorde research innan Google:s tid), men bara delvis. Istället tvingas redaktionen göra det bästa av situationen vilket oftast innebär att man slutar åka på reportageresor, drar ner på frilansmaterialet och skriver mer och mer på inkommande pressmeddelanden, som är ett resurseffektivt substitut för egen grävande journalistik. Detta har den växande pr-industrin fattat, de skriver i sin tur allt fler och allt bättre pressreleaser. De bidrar också genom egna undersökningar om allt från svenskarnas tv-vanor till vilken sorts sill som säljer bäst i påsk. Resultaten kan sedan ligga till grund för artiklar och notiser som journalisterna skriver.

Eftersom allt större del av det journalistiska grundarbetet skjuts över på resursstarka pr-bolag går det att göra tidning med färre journalister. Detta noterar mediebolagen och nästa gång det går dåligt för tidningen skär man ytterligare i bemanningen, vilket öppnar nya fält för pr-bolagen och så är cirkeln sluten.

Jag säger inte att det här nödvändigtvis innebär domedagen för all journalistik värd namnet, undersökningen om svenskens sillvanor kan ha ett mycket högt nyhetsvärde. Likaså kan bjudresan till Norge mycket väl motiveras ifall jag hade skrivit samma sak om vågkraftsanläggningen låg och guppade i Malmö hamn. Det är ju fortfarande en spännande teknik, bara att den råkar befinna sig i Norge. Madeleine Levy motiverar till exempel en bjudresa till Island med att de aldrig skulle åkt dit om de inte var övertygade om att den isländske konstnären de intervjuade platsade i BON.

Helt sant, men det hon inte nämner är alla andra tänkbara intervjupersoner och fenomen som inte bevakas i BON eftersom ingen bjuder på resan dit. Hur man än vänder och vrider på det blir effekten att det i slutändan är pengarna som bestämmer vad som kommer stå i tidningen, medan redaktionen på sin höjd kan välja mellan de olika alternativ som de resursstarka källorna ger. Den helt omutbara murveln är knappast kostnadseffektiv.

Uncategorized