Archive

Posts Tagged ‘Rapidus’

Gratis inte gott nog

December 3rd, 2011

Ett långt och välskrivet reportage av branschtidningen Journalistens reporter Johannes Nesser har satt fart på tankarna. ”Hur ska vi få betalt? Är det någon som inte är less på att höra frågan…” inleder Nesser sin exposé över de nordiska mediehusens famlande försök att säkra framtida intäktskällor.

För det är ju det här det handlar om. Överlevnaden för den fria pressen är långt ifrån självklar när den mer än 100-åriga affärsmodellen med betalande läsare och lokala annonsmonopol håller på att eroderas bort av tidvattnet. Annonsintäkterna flyttar successivt över till nätet, där reklamen med olika tekniska lösningar kan skräddarsys och målinriktas i mycket högre grad. Visserligen finns tidningarna också på nätet sedan ungefär 15 år tillbaka. Men eftersom det lönar sig mer för exempelvis bilhandlare Månsson & Son i Eslöv att rikta sina annonser mot de som funderar på att köpa ny bil än mot alla de som råkar bo i Eslöv – även om bara en liten del av de som letar bil och ser Månssons annons bor på rimligt avstånd från hans bilaffär – är det amerikanska jättar som Google och Facebook som kapar åt sig annonskakan på webben. (Hade jag fått betalt för att skriva det här hade jag orkat leta fram siffror som visar utvecklingen mer exakt, nu får ni hålla till godo med mer svepande formuleringar.) I Skåne har utvecklingen blivit smärtsamt uppenbar, de senaste åren har Skånskan, Kvällsposten och inte minst draken Sydsvenskan bantat sina redaktioner i omgångar, med urholkad tidningskvalitet som enda möjliga konsekvens. Vissa dagar känns det som om radarparet Olle Lönnaeus och Erik Magnusson producerat materialet i Sydsvenskan helt på egen hand, och måndagstidningen är numera så erbarmligt tunn att man nästan önskar sig några reklambilagor som utfyllnad.

Parallellt har pressen bitit sig själva i svansen genom sin iver att etablera sig på nätet. Sedan mer än ett decennium har vi vant oss vid att kunna läsa allt, gratis, på webben. Det säger sig självt att färre och färre då vill slanta upp de tre-fyra lakan som en årsprenumeration kostar, åtminstone om man är ung, med studieskulder och ändå smiter från tv-licensen. Gratis är kanske inte det godaste, men gott nog, resonerar fler och fler medan de trogna läsarna dör efterhand.

Det senaste året har pendeln börjat svänga tillbaka. Då och då möter jag numera beskedet att artikeln jag söker kräver inloggning, framförallt på lokaltidningar. Senast tror jag det var på Blekinge Läns Tidning. I Journalisten noterar Nesser den stora uppmärksamhet det väckte när ärkemogulen Rupert Murdoch 2009 aviserade att flertalet tidningar i hans imperium skulle börja ta betalt för materialet på nätet, en strategi som åtminstone delvis verkar har fungerat. Flaggskeppet New York Times lyckades på tre veckor skrapa ihop 100.000 digitala prenumeranter. Men så är det å andra sidan kanske inte licenssmitande studenter som är främsta målgruppen för The gray lady.

Samtidigt finns det många som vill fortsätta åt andra hållet. På branschorganisationen Tidningsutgivarnas hemsida propagerar debattören Emanuel Karlsten för att reportrar borde få twittra ut nyheter innan de hunnit ut genom medieföretagets kanaler, trots att nyheten därmed blir allmängods innan någon betalt ett öre för den. Och i Journalistens artikel får den tidigare så omhuldade medie- och nätgurun Joakim Jardenberg chans att upprepa sitt mantra att all journalistik ska vara gratis på nätet: ”Du kan ta betalt om du har en tillräckligt exklusiv målgrupp, som vissa medicintidskrifter eller Wall Street Journal, men om inte skär du bara av folk med betalväggar. Du tappar möjligheten att tjäna pengar i andra änden”.

Tyvärr får man inte riktigt reda på vilken ände han syftar på. Ska man som Aftonbladet prånglar ut allt från kaffebryggare till böcker och fläskfilé i samband med artiklar om mat och litteratur på nätet?  Delvis, verkar det som, för Jardenberg pratar om att tidningarna likt Facebook och Google måste börja kartlägga sina läsare mer i detalj och utmålar de ”heliga vattentäta skotten” mellan redaktion och marknad som ett hinder på vägen. Det är helt sant att en tidning hade kunnat tjäna mer pengar om man inte var så styrd av pressetikens krav på artiklar utan textreklam och oberoende granskning, även av företag som är stora annonsörer i mediet. Men då eroderas samtidigt pressens roll som demokratins vakthundar. Då skriver man inte längre för läsaren utan till läsaren. Hur kul blir det, egentligen?

Några andra ”ändar” att tjäna pengar i har knappast dykt upp på horisonten, trots att en kader av överbetalda mediekonsulter och framtidsprofeter lagt pannan i djupa veck i mer än ett decennium. Artister kan fortfarande tjäna pengar på livekonserter, även när gratiskonsumtionen av musik via nedladdning sänkt skivförsäljningen. Journalister kan i viss mån gå i det spåret, som moderatorer för paneldebatter och genom liveintervjuer på scen i olika sammanhang. Men kommunreportern på Katrineholmskuriren lär knappast dra in någon fet månadslön på att gå igenom inkommande handlingar till kommunen inför publik. Ändå måste det göras om vi vill upprätthålla dagens nivå av genomlysning av den lokala demokratin.

Enda rimliga slutsatsen är att journalistiskt material inte kan vara gratis, hur smärtsamt detta än må kännas för twittermaffian. Deras delande, tipsande och diskuterande av artiklar har inneburit en vitalisering av debatten och mediernas förhållningssätt till sin publik, en slags demokrati på turbofart. Men det betalar inga journalistlöner.

Men medborgarjournalistik då, är inte det vägen framåt att alla blir sina egna reportrar? Som Flashbacktråden, där dedikerade nördar grävde fram att naturfotografen Terje Hellsø manipulerat en rad av sina bilder, och som nyligen fick pris av Sveriges Radio för sin insats? Både ja och nej. Entusiastiska amatörer finns det alltid plats för, men de kan inte ersätta kvaliteten hos proffsen. Kesobursktjejerna som orsakade en mindre sensation under hösten med sin acapella-version av Robyn var rysligt duktiga, men så länge de bara har sången som bisyssla blir det svårt att fylla Globen vid en konsert. Och vem ska göra alla de tråkiga eller krävande rutinsysslorna som inte ens nördarna vill göra gratis? Vem ska kolla posten i Katrineholms kommun ytterligare en regnig novembermorgon?

Nattsvart är det inte heller, även om vägen framåt för de medier som vill behålla sin demokratiska funktion kan vara svår att hitta i skumrasket. Det kommer alltid finnas en klick som är beredda att betala för det som är kvalitet för dem. Som Rapidus, som går runt utan en krona i annonsintäkter och med relativt lite material kvantitativt, men där allt är egenproducerat, av hög kvalitet och riktat mot en lukrativ nisch mediekonsumenter: affärsfolket. Och även under trycket från piratkopiering och fildelning tjänar artisterna fortfarande pengar på sin musik även i digital form, via laglig nedladdning genom exempelvis Itunes eller strömmande tjänster som Spotify. Varför skulle det inte gå att göra något liknande för journalistiskt material? Även om nyheten gäller ett bygglov i Katrineholm?

Uncategorized , , , ,

My two cents i gratisdebatten

May 24th, 2009

Min förre chefredaktör Thomas Frostberg skrev för en dryg vecka sedan en intressant krönika för sin nya arbetsgivare Sydsvenskan om möjligheten att ta betalt för nyheter på nätet. Krönika är så klart extra intressant för mig eftersom den handlar om Rapidus, där jag lägger mesta delen av min kontorstid och journalistiska möda.

Precis som Thomas påpekar är Rapidus ett utmärkt exempel på att det faktiskt går att ta betalt för nätnyheter, att journalistisk information kan ha ett värde även utan tryckpressens välsignelse och pappersprasslets fysiska trygghet.

Precis som Thomas pekar ut är Rapidus styrka nischningen, som egentligen sker på tre plan. Dels en regional nischning som få andra medier bryr sig om, nämligen Öresundsregionen som helhet. Danska medier bevakar Danmark, svenska medier bevakar Sverige (och främst då Stockholm, inte minst inom affärspressen har de svenska medierna knappt någon bevakning att tala om i Skåne), och aldrig skola de tu mötas.

Den andra nischningen är i ämnesstoffet: Rapidus skriver främst om bolag inom IT, telekom och biotek. Det är vi inte ensamma om, men till skillnad från Sydsvenskan, som i alla fall traditionellt riktat in sig på storbolagen med hundratals- eller tusentals anställda eller de bolag som av olika skäl råkat i klammeri med skatteverket och kronofogden, skriver Rapidus främst om mindre bolag. I bland så fjuttiga att de bara sysselsätter två-tre personer på halvtid (men då ska det så klart vara ett intressant bolag ur någon annan aspekt).

Den tredje nischningen bygger på de två föregående, samt en hel del nätverkande och flitigt fältarbete, nämligen principen att vi endast publicerar helt unika nyheter som inte förekommit i några andra medier. Det är så klart centralt, för precis som Thomas påpekar, varför ska man betala för något som finns gratis bara ett par klick bort?

Men det Thomas glömmer, eller väljer att glömma för att hamra in sin poäng, är att nischningen i sig bara är halva hemligheten till Rapidus framgång. Det handlar också om en synnerligen lukrativ nisch: affärsnhyeter för företagare, investerare och andra räknenissar i regionen. Med ett abonnemangspris på drygt fem lakan om året är det ingen som betalar en Rapidusprenumeration för att sitta och mysläsa på söndagsförmiddagarna. Det är företagen som betalar sina anställda för att läsa, eftersom de genom att hålla sig uppdaterade och få vår information först kan skapa nya kontakter, få uppslag till nya affärer, hålla koll på konkurrenterna och i slutändan dra in mer pengar än abonnemanget kostar.

Rapidus plockar helt enkelt russinen ur kakan. Inget fel i det, men försök att applicera samma affärsmodell på att ta fram unika nyheter om olika turer i Burlövs kommuns fritidsnämnd? För att inte tala om att försöka få ekonomi i ett nyhetsbrev om fransk 1800-talspoesi.

Uncategorized , , ,